fredag 7 april 2017

Tove Jansson, Det osynliga barnet

I Det osynliga barnet har Tove Jansson samlat nio korta berättelser som utspelar sig i hennes autonoma muminvärld, och ju längre in i muminserien man kommer, desto tydligare blir det att Jansson vänder sig till både till barn och vuxna.


Familjens betydelse är ett återkommande tema i novellerna, representerad av den brokiga muminfamiljen där alla är både fria och sammansvetsade; där egenarten frodas samtidigt som omtanken om varandra aldrig sviktar.

Som i titelnovellen "Berättelsen om det osynliga barnet" där Tooticki kommer med flickan Ninni som helt har bleknat bort av att leva omgiven av iskall ironi. Tooticki lämnar Ninni hos muminfamiljen i hopp om att de skall få henne synlig igen. Vilket de får, med hjälp av mormors huskur och sitt rättframma vis att vara mot varandra. I muminfamiljen får var och en vara som de är, där skrattar och gråter man, blir glad och arg och glad igen, och det är så det är.

Ingen förminskas och tilliten är total. Även om det inte alltid är enkelt att leva tillsammans och uppskatta det man har. Ibland vill man känna sig fri och äventyrlig, som Mumintrollets pappa i "Hattifnattarnas hemlighet".
Det var på den tiden, för länge sen, när Mumintrollets pappa gav sig av hemifrån utan att förklara nånting och utan att ens själv förstå varför han måste ge sig av.
   Efteråt sa mamman att han hade varit underlig en lång tid, men antagligen var han inte underligare än vanligt. Det är bara sånt där man hittar på efteråt när man är förbryllad och ledsen och vill ha en förklaring att trösta sig med.
[...]
Ingen var orolig och det var en bra sak. De hade beslutat att aldrig vara oroliga för varann; på det viset gav de varandra ett gott samvete och så mycket frihet som möjligt.

Pappan slår följe med några hattifnattar, på en färd vars mål och mening han inte förstår, men som till en början fyller honom med ro och förväntan. Småningom blir det dock plågsamt tydligt för honom att hattifnattarnas strävanden inte är hans, att han låtit sig bländas av det främmande; det är så lätt att det man inte förstår får en särskild och lockande glans, som inte håller vid närmare granskning.
Och där satt jag i min vik och tyckte att de vara så märkvärdiga och fria bara för att de ingenting sa och bara for vidare. De hade ingenting att säga och ingenstans att fara.
[...]
Mumintrollets pappa längtade efter sin familj och efter sin veranda. Han tyckte plötsligt att först där skulle han kunna vara så fri och äventyrlig som en riktig pappa skall vara.

Det märkvärdiga och spännande finns ofta närmare än vi tror och Janssons förmåga att gestalta det stora i det lilla, förmågan att se och lyfta fram det enastående i det vardagliga är fantastisk.

Och så kan hon vara så förbaskat rolig också! Som i novellen "Cedric", där det lilla djuret Sniff har givit bort sin plyschhund och genast bittert ångrar sig.
Han åt inte, han sov inte, han talade inte. Han bara ångrade sig.
   Men kära lilla Sniff, sa Mumintrollets mamma bekymrad, om du nu älskade Cedric så där förskräckligt kunde du väl åtminstone ha gett honom till nån du tycker om och inte åt Glafsans dotter?
   Äsch, mumlade Sniff och stirrade i golvet med sina stackars rödgråtna ögon, det var Mumintrollets fel alltihop. Han sa att om man ger bort nånting som man tycker om så får man det tillbaka tio gånger om och känner sig underbar efteråt. Han lurade mig.
   Å, sa mamman. Jaja. Hon hittade inget bättre att säga just då. Hon måste sova på saken.
Det blir istället Snusmumriken som får försöka trösta Sniff med en historia om att det där med ägodelar inte är så himla viktigt. Ett budskap Sniff har mycket svårt att ta till sig.


Det finns mycket att säga om alla berättelserna i Det osynliga barnet, men nu nöjer jag mig och läser vidare; muminäventyret är långt ifrån slut ännu.

Inga kommentarer: