tisdag 18 april 2017

Tove Jansson, Pappan och havet

Det är där vi skall bo, upprepade mamman. Det är pappas ö. Pappa skall ta hand om oss. Vi skall flytta dit och bo där hela vårt liv och göra om allting från början.
Muminpappan trivs inte längre med livet i Mumindalen. Han känner sig överflödig. Familjen behöver honom inte längre; han är inte den mittpunkt och klippa i familjen som han anser att en pappa skall vara. De är helt enkelt inte beroende av honom och det kan han inte tåla.


För att råda bot på saken tar han familjen med och far ut till en ö längst ut i havsbandet, med en släckt fyr, en ensam fiskare på en udde och träd som hukar i vinden. Havet är ständigt närvarande och pappan vill så gärna förstå sig på det.

På ön skulle allt bli bra, men de känner sig bara vilsna allihop, utom möjligen Lilla My som tycks finna sig var som helst helst, och det blir snart mest trist och oroligt. Ensligheten och det oförklarliga havet dränker dem, om inte bokstavligen så åtminstone deras sinnen.

Pappan och havet gjorde mig faktiskt riktigt besviken. Kanske för att hela upplägget känns förlegat, med pappan som egenkärt styr och ställer och familjen som underdånigt försöker hålla honom på gott humör.

Åh, Mumintrollets mamma, varför sätter du inte ned foten för en gångs skull? Varför slätar du hela tiden över tråkigheterna som följer på den manliga fåfängas nycker? Varför låter du dina prunkande trädgårdsdrömmar förtvina på Muminpappas stenöken till ö?

Muminvärlden som hittills varit en plats där alla tillåtits blomma på sitt eget vis, där alla varit fria i gemenskapen, blir här plötsligt trång och unken. Mammans trötta resignation när hon inte ens längre förmår längta hem till sin trädgård är så sorglig att det riktigt skär i hjärtat.

Men nu ett djupt andetag och så blickar vi framåt, mot finalen - Sent i november

2 kommentarer:

Anna Johansson sa...

Tänk att den är en av mina favoriter. Jag tycker så mycket om skildringen av både pappans dröm och mammans väg mot att faktiskt sätta ned foten.

Petra Rhodin sa...

Så olika är det när man läser och tur är väl det :)