onsdag 26 april 2017

Tove Jansson, Sent i november

Familjen är kvar på Mumintrollets pappas ö längst ut i kustbandet, dit de for i förra boken, Pappan och havet. Hösten kommer och det är en tid att boa in sig eller ge sig av. Filifjonkan och Hemulen, Mymlan, Onkelskruttet och lilla homsan Toft, alla dras de till Mumindalen. Dalen som visar sig vara så annorlunda nu på hösten och med familjen frånvarande. Även Snusmumriken avbryter sin vandring och kommer tillbaka för att finna reda på någonting viktigt som han glömt kvar.


Titeln, Sent i november slår an den vemodiga tonen i denna avskedsbok. Mumintrollet, mamman, pappan och Lilla My har lämnat. Familjen finns bara kvar som vaga, varma minnen.

Så vad skall man ta sig till när löven faller?
Vad skulle Mumintrollets mamma gjort?

De vilsna själar som samlas i Muminhuset denna höst får försöka reda sig själva och varandra bäst de kan. Var och en efter sin bestämmelse. Jansson fångar dem alla så fint, liksom det speciella och läkande i den Muminvärld hon själv skapat. Åter igen slås jag av hur hennes både känsliga och sakliga stil talar så direkt till läsaren. Utan att krångla till det får hon fram det lätta och det svåra, det glada och det ledsamma, det självklara och det obegripliga i tillvaron.


En eftermiddag tände Snusmumriken sin pipa och tog vägen ner till havet. Han gick långsamt och för första gången kände han sig ensam. Han gick ända ut till badhuset och öppnade den smala, gistna dörren. Där luktade mögel och tång och gamla somrar, en vemodig lukt. O alla hus, tänkte Snusmumriken. Han satte sig på den lilla branta trappan som gick ner i vattnet. Havet var lugnt och grått och utan öar. Det är kanske inte så svårt att ta reda på dem som gömmer sig och få hem dem igen. Öarna finns på sjökortet. Jollen kunde tätas. Men varför? tänkte Snusmumriken. Låt dem hållas. Kanske de också behöver få vara ifred.
Så var den sista av Muminböckerna läst och vi lämnar dem ifred, även om det visst kan kännas lite ensamt.

Inga kommentarer: