söndag 25 juni 2017

Hilary Mantel, Broderskap

Så har det hänt igen: jag har tagit mig igenom en roman som jag tyckte illa om från första sidan. Slösat bort lästid som aldrig kommer igen. Suck och stön...

Jag var inte vidare förtjust i de två tidigare delarna av Hilary Mantels trilogi om några av Franska revolutionens frontfigurer och anledningen till att jag läste Broderskap får väl hänföras till fullständighetskontot, vilket inte är mycket till tröst. Och en fåfäng förhoppning om att det skulle ta sig; att åtminstone något av den fantastiska författare Mantel visat att hon är i andra verk skulle få genomslag även här, men icke.


Vi har i alla fall kommit fram till 1793 och det är nu revolutionen verkligen urartar i ett allas krig mot alla. Att leva idealen om frihet, jämlikhet och broderskap visar sig vara svårt och misstänksamhet och angiveri upptar allt mer av revolutionärernas tid. Lösningen blir, återigen i denna härva, giljotinen.

Mantel bryr sig inte om att teckna de stora dragen och revolutionärernas interna käbbel sätts inte i något sammanhang. Och det skall till ett förbaskat intressant käbbel för att det skall hålla. Om de första böckerna var förvirrande så är den här bara rätt och slätt tråkig. Sida upp sida ned med tomma dialoger, några rader om slabbet vid avrättningarna, många namn som nämns, och inte mycket mer.

Kanske är det tänkt att allt viktigt och gripande skall utläsas mellan raderna, men det orkar i sådana fall aldrig träda fram utan drunknar i trivialiteter.

Jacques-Louis David, Marats död (1793)
Nåja, bara att lägga undan och hoppas att den utlovade tredje boken om Cromwell snart kommer ut.

torsdag 8 juni 2017

Sjöväderspoesi

Sjövädret från SMHI sänds i radions P1 fyra gånger om dagen, med utsikter och observationer från farvatten och kuststationer. Att lyssna på de lugna, sakliga rapporterna är som att lyssna på kantig, men charmerande poesi, med namnen på farvattnen och kuststationerna som fasta punkter och benämningarna av olika väderfenomen som teman med variationer. Det är ganska få ord och uttryck som används, men de kan kombineras på många vis och inrymmer såväl stillhet som dramatik.

Måseskärs fyr sedd från Käringön

Namnen på farvattnen och kuststationerna blir snart välbekanta och vissa ligger nära och berör ens sommarliv, som Skagerack och Kattegatt, Måseskär och Vinga för min del, medan andra känns hemtama bara av upprepningens magi, som Syd Utsira och Kvarken, Skagsudde och Stora Högarna.

I sin bok Utsikt över sjödistrikt från 1984 tar Bertil Kumlien fasta på alla dessa namn och tecknar ett litet porträtt av dem vart och ett. Rapportstationerna tycks alla höra ihop med en fyr och det är framförallt dessa som beskrivs. Texterna är korta och anekdotiska, med fina illustrationer av Kumlien själv, och trevliga att läsa, om än inte särskilt informativa.


Boken berör hur det såg ut 1984 och både rapportstationer och prognosdistrikt ändras; några faller bort och andra tillkommer, men mycket är sig ändå likt så här drygt tre decennier senare. I alla fall vad det gäller namn och rapporternas utformning. Vad det gäller bemanning av fyrar liksom data- och telekommunikationsmöjligheter så är det en helt annan värld idag.

Jag läste det mesta av boken vid ett besök på Käringön, medan jag satt i lä i en klippskreva med utsikt över Måseskär, drack te och lyssnade på måsarna - som var mycket upptagna med sina häckningar på skäret nedanför - och omgivningen gav sitt saltstänkta bidrag till läsningen av denna trevliga bagatell till bok.

tisdag 6 juni 2017

Nationaldag och akvarellmåleri

Nationaldagen firade vi genom att åka till Skärhamn och titta på minnesutställningen av Arne Isacsson. Isacsson är en verklig förgrundsgestalt inom svenskt akvarellmåleri. Han startade Gerlesborgsskolan 1944 och var en drivande kraft bakom tillkomsten av Akvarellmuseet, som i år alltså hedrar honom med en utställning, hundra år efter hans födelse.

Arne Isacsson, Les marais, Camargue, 2003

Isacsson målade gärna landskap och utvecklade också en egen akvarellteknik, monotypin, där vattenfärgens vattnighet utnyttjas för att i lager på lager och tryck på tryck få fram de karga landskapens särpräglade struktur, om det så gäller Bohusläns klipphällar, höstens åkrar eller Islands lavafält. Och just hans monotypiverk var de som gjorde starkast intryck på utställningen.

Arne Isacsson, Vinterpoem, 2003

Vi avrundande med en god lunch på restaurang Vatten och njöt åter igen av det fina läget. Att Nordens museum för akvarellkonst placerats just här är ett lyckokast, förverkligat av eldsjälar som Isacsson.