måndag 30 januari 2017

Fågelräkning 2017

I helgen räknade vi traditionsenligt fåglarna som kom till fågelmatningen utanför köksfönstret, som en del i Sveriges Ornitologiska Förenings årliga fågelräkning Vinterfåglar inpå knuten.

Bruno Liljefors, Domherrar
I år hade vi följande fåglar på besök under räkningshelgen:
Gråsparv, 10 stycken
Pilfink, 6 st
Grönsiska, 6 st
Blåmes, 4 st
Domherre, 4 st
Kaja, 4 st
Tamduva, 4 st
Koltrast, 3 st
Talgoxe, 2 st
Rödhake, 2 st
Skata, 1 st

Två rödhakar är inte ofta man ser samtidigt, speciellt inte utanför parningssäsong, och de två som var här i helgen var verkligen inte sams. Den ene kämpade ihärdigt med att få den andre att ge sig av, och efter någon timme var lugnet återställt och en av rödhakarna ensam herre på täppan igen.

söndag 29 januari 2017

Hilary Mantel, Jämlikhet

Jämlikhet är titeln på andra delen i Hilary Mantels trilogi om Franska revolutionen. När vi lämnade senast hade Bastiljen stormats och revolutionen inletts . Tiden var kommen för en ny samhällsordning, präglad av Frihet, Jämlikhet och Broderskap. Hur denna samhällsordning skall se ut och fungera i praktiken blir nästa steg.


Fortfarande är det Danton, Camille, Robespierre och deras närmaste som står i centrum för berättelsen, mer så än i första boken, vilket gör texten välkommet mer fokuserad; tiderna som skildras är förvirrande, de som levde mitt under revolutionen hade ju givetvis ingen aning om hur det skulle gå, men läsningen är mindre förvirrande och mer gripande än i första delen.

Hur skall landet styras och organiseras? Finns det någon plats för monarkin eller är en republik nästa steg? I grannländerna mullrar det: skall man intervenera för att inte riskera att revolutionen sprider sig? Tiden går utan att några tydliga svar utkristalliserar sig och i den osäkerhet som råder blir våldsamma och blodiga lösningar allt mer aktuella. Doktor Guillotin presenterar sin maskin för effektiva avrättningar och den tas raskt i bruk. Året har hunnit bli 1792 och den febriga frågan om vem som är vän och vem som är fiende till revolutionen blir allt hetare.

Maximilien Robespierre, ca 1790, konstnär okänd

Berättarperspektiven i Jämlikhet växlar snabbt och historien kränger hit och dit. Huvudpersonerna ställs ständigt inför ny information, sann så väl som falsk, och även det som startade som ett rykte kan snart bli en självuppfyllande profetia. Oklara händelser, stora som små, vänner och fiender huller om buller, bundsförvant och förrädare, ibland i samma person. Att navigera i detta tumult är inte lätt, men Mantels skildring av revolutions huvudrollsinnehavare blir allt mer övertygande ju längre in i texten vi kommer, i deras övertygelse och nit, såväl som i deras tvekan, rädslor och nycker.

Sista delen i trilogin, Broderskap, är redan bokad på biblioteket.

söndag 22 januari 2017

Odlingsåret slutar och börjar på nytt

I veckan skördade jag de sista av förra årets grönsaker: några stånd grönkål som tåligt härdat ut i vinterns mörker och kyla.

Och så har jag prövat på något nytt, nämligen vintersådd utomhus. I en av odlingsbänkarna ligger nu frön av sommarmorot, piplök, dill, persilja, spenat, plocksallat och rucola. Tanken är att fröna skall göra sig startklara i vårvinterkylan och sätta i gång att gro så snart den första värmen kommer. Resultatet blir förhoppningsvis en tidig skörd av späda primörer. För att underlätta lite har jag satt ett egentillverkat tunnelväxthus över bädden. Är mycket nyfiken på hur det kommer att gå.

Även inomhus har jag börjat så, mest med tanke på senare utplantering: tomat, paprika, chili, rotselleri och purjolök har kommit i jorden, och allt utom rotsellerin har redan börjat gro. För omedelbar skörd har vi vitlöksblast och ärtskott.

Ärtskott är också nytt för mig i år och verkligen något att rekommendera. Enkelt att odla på fönsterbänken och riktigt gott att äta. Ta ett fat med lite kant, lägg på ett två centimeter tjockt lager jord, sprid ut torkade gula ärtor, vattna, placera på fönsterbrädan (gärna över ett element) och snart skjuter ärtorna upp sina mjälla, ljusgröna och goda små rankor.

fredag 13 januari 2017

Xenofon, Om hästar och ridning

Xenofon föddes i Aten ungefär 430 f.Kr. och var en av Sokrates lärjungar. Efter studierna deltog han i det långvariga och förödande peloponnesiska kriget, vilket slutade illa för atenarna. Därefter anslöt han sig som kavallerist till en grekisk legohär som marscherade från Egeiska havet till Mesopotamien och vidare upp till sydöstra hörnet av Svarta havet och småningom, under många strider och stora svårigheter tog man sig tillbaka till grekiskt område.

Sina äventyr i Asien beskrev Xenofon senare i Anabasis, en av de första självbiografierna. Han skrev även flera andra verk i olika ämnen och bland dessa finns den kortfattade handboken Om hästar och ridning, vilken är den äldsta bevarade boken som skrivits om just hästar och ridning.


Xenofon bygger sin bok på de kunskaper och erfarenheter han samlat på sig under sina år i kavalleriet, där han också fått möjlighet att studera persernas ridkonst. Det är ridning för strid och parader som är Xenofons område och det är också framtida kavallerister som är de "yngre vänner" han vänder sig till med sina råd. Kanske inspirerade han självaste Alexander den store? I alla fall är det något sådant här Xenofon tänker sig att det skall se ut när man rider till strid:

Alexander den store

I boken går Xenofon igenom vad man skall tänka på när man köper och utrustar hästar, sköter och dresserar dem. Stilen är ledig och rättfram, som när han skriver om att tämja unghästar:
Hur man tämjer en unghäst anser jag inte att jag behöver beskriva. Alla städer rekryterar ju sina ryttare bland dem som har störst förmögenhet och betyder något i samhället. De unga skall inte arbeta som hästtämjare; för dem är det mycket viktigare att de bygger upp sin egen fysik och lär sig rida eller, om de redan kan det, utbildar sig vidare i ridkonsten. Och de äldre skall ägna sig åt hus och vänner och åt politik och militära frågor och inte hålla på med att tämja unghästar.
Det är givetvis mycket som har hänt inom hästvärlden sedan Xenofons dagar, vad gäller såväl användning och utrustning som skötsel av hästar. Men hästar är fortfarande hästar och i sin grundläggande inställning till hur hästen skall behandlas är Xenofon fortfarande rätt ute. Xenofon förespråkar att man skall använda mjuka metoder och se till att få hästen att villigt göra det man ber den om. Hästen skall belönas när den gör rätt, lugnas när den är rädd och den egna ilskan får på inga villkor tas ut på hästen:
Man ska aldrig handskas med hästen i vredesmod. Att lära sig det och att vänja sig vid det är viktigast av allt för den som umgås med hästar. Ty vreden är blind och åstadkommer ofta sådant som man sedan får ångra.
Så sant som det är sagt.

lördag 7 januari 2017

Sara Bäckmo, Skillnadens trädgård

Förra året torkade ganska mycket av vårsådden i våra köksodlingarna bort och sedan kom vi liksom inte riktigt igång igen. I år skall det bli annat och för att få inspiration botaniserar jag bland olika trädgårdsböcker. Och hittar en riktig pärla i Sara Bäckmos Skillnadens trädgård.


I boken berättar Bäckmo om hur hon omvandlar en till synes hopplöst igenvuxen bit mark till en prunkande köksträdgård som förser familjen med grönsaker, frukter och bär under större delen av året.

Det hela börjar med att Bäckmo under en promenad får syn på ett övergivet hus och genast känner att här vill jag bo. Efter lite initialt trassel blir huset hennes och med det en stor tomt. Med hjälp av en granne och dennes grävskopa tas de första, rejäla kliven till att börja odla på allvar.

För här är det rejält vi talar om. Tvärt emot många välmenta råd om att börja försiktigt och utöka successivt börjar Bäckmo så stort och yvigt hon kan. Och resultatet blir fantastiskt.

Det gror och växer och med de ymniga skördarna blir det till att ta nya steg: hur sprida skörden under så stor del av året som möjligt? hur hittar man tid till odlandet? hur ta allt till vara?

Bäckmo skriver enkelt och tänkvärt om frågor och utmaningar som möter den som på allvar vill odla mat till sin familj utan att för den skull bli lantbrukare. Det är intressant att läsa hur hon och hennes familj har gjort och det finns mycket jag kan ta till mig rakt av. Och så smittar hennes entusiasm och glädje över trädgården verkligen av sig.

Bäckmo skriver även om sin trädgård och sina odlingar på sin blogg Skillnadens trädgård.

måndag 2 januari 2017

Roy Jacobsen, Vitt hav

Vitt hav är en fristående fortsättning på De osynliga (som jag skrev om här). Det är hösten 1944, andra världskriget är inne på sluttampen och det ockuperade Norge och dess invånare är hårt slitna. Ingrid återvänder till barndomens Barrøy, långt ute i havsbandet. Varför hon återvänder, helt ensam, vet hon nog knappt själv. Hon rustar för vintern och inspekterar sin ö. Vandrar längs de välbekanta stigarna och hoppas att det skall kunna gå att väcka liv i den slumrande ön och att familjen åter skall kunna samlas.


Ute till havs bombas fångfartyget M/S Rigel, en katastrof som ockupationsmakten gör vad den kan för att tysta ned. Men dess offer går inte att dölja och på Barrøy sker ett oväntade möte som varar under några korta men intensiva vinterveckor och som kommer att påverkar Ingrids liv för all framtid.

Men krigets hantlangare och deras långa tentakler når ända ut till Barrøy och Ingrid blir snart hårt ansatt om sina eventuella kontakter med överlevande från Rigel. Hon vaknar upp på mentalsjukhus, med dagarna av förlust och misshandel som tomma, svarta fläckar i minnet. Men "det var inget fel på henne", menade läkaren, "som det hade varit med hennes mor, han hade behandlat henne också; nu tydde tvärtom allt på att Ingrid hade drabbats av kriget, som så många andra [...], han hade redan alltför många av dem här och skulle gärna haft en diagnos som hette kriget, så det kunde uppstå något slags sanning i hans papper."

Så snart hon är stark nog återvänder Ingrid till ön och med henne där kommer det fler: fastern Barbro, de evakuerade finnmarkspojkarna, adoptivdottern Suzanne med sin lille son och småningom även kusinen Lars med sin familj. Byggnader repareras, ängar röjs, kriget tar slut och livet börjar åter spira på Barrøy.

Jag tyckte mycket om De osynliga, och ännu mer om Vitt hav. En gripande historia om krigets oreda, människor på drift och hemlängtan så stark att den trotsar allt förnuft. En historia skriven i en stil så tonsäker i förhållande till de människor, miljöer och händelser som skildras att man nästan tappar andan.