torsdag 23 februari 2017

Tove Jansson på Göteborgs konstmuseum

Tove Jansson hade många strängar på sin lyra och under våren visar Konstmuseet i Göteborg upp bredden i detta fantastiska konstnärskap under den talande titeln Lusten att skapa och leva.

Jansson började tidigt publicera illustrationer i olika tidningar, bland annat för satirtidskriften Garm som hon tecknade för under krigsåren. Hon illustrerade även olika författares verk, som Lewis Carrolls Alice i underlandet och Tolkiens En hobbits äventyr. Och sina egna muminböcker förstås, denna rika och mångfasetterade muminvärld som Jansson skrev och tecknade fram i olika former under många år.

Tove Jansson, Självporträtt, 1975

Det första verk vi mötte på utställningen var dock en målning: hennes sista självporträtt, målat 1975, samma år som hon lade ned sina penslar för gott. Och det var framförallt målningarna jag fastnade för på utställningen.

Jansson satte måleriet högt och det var länge framförallt som målande konstnär hon såg sig själv, även om måleriet ofta fick stå tillbaka när arbetet med böckerna, serierna och illustrationerna slukade det mesta av hennes tid.
Tove Jansson, Åtta beaufort, 1966

Hon målade sagolika och dramatiska landskap och scener, självporträtt och och stilleben, vänner och familj, och det älskade havet. Med en förkärlek för grönt, en färg jag också är mycket svag för.

Tove Jansson, Sovande bland trädrötterna, 1930-talet

Att alla sidor av Janssons skapande visas tillsammans lyfter fram både hur mångfasetterad men samtidigt konsekvent hon var, som hennes förmåga att fånga linjer och uttrycka så mycket med bara några få drag, om det så var med pennan eller penseln.

Tove Jansson, Kvinna (Självporträtt), 1942

Att måleriet var så viktigt för Tove Jansson och att hennes tavlor var så kraftfulla, färggranna och uttrycksfulla var nytt för mig, och målningarna blev den verkligt stora behållningen av utställningen. Som för övrigt pågår till 21 maj.

torsdag 16 februari 2017

Kristine Naess, Bara en människa

I det fina villaområdet i Oslos utkanter bor Bea Britt i ett stort gammalt hus med eftersatt underhåll. I trädgården ryms faderns kvarlämnade saker under spruckna presenningar, som en inmutning av det hus som hans föräldrar byggde och där han själv växte upp i skuggan av ett äktenskap i tärande söndring.


En morgon upptäcker Bea Britt att några män i färgglada västar genomsöker hennes tomt. Det visar sig att flickan Emelie försvunnit under en promenad med sin hund. Snart dyker det upp tillhörigheter efter Emelie i Bea Britts trädgård och varken hon eller polisen vet vad de skall tro. Historien med Emelie går hårt åt Bea Britt och hennes redan sköra existens hotar att implodera.

Parallellt med att Bea Britt försöker hålla styrfart i livet berättas historien om farmodern Cessi. En plågsam studie i bitterhet, där livets besvikelser tas ut på barnen och då framför allt äldste sonen Finn.

Det är Bea Britt och Cessi som får mest utrymme och Naess porträtt av dem är originella och välskrivna. Porträtten ger dock ingen större näring åt varandra och kriminalhistorien om den försvunna flickan Emelie behandlas förvånansvärt styvmoderligt. Men att helheten haltar uppvägs i det här fallet mer än väl av de många fina delarna. Framförallt är det Naess sätt att skriva som jag fastnar för: klarheten i språket, känslan för vilken ton berättelsen kräver och den lågmälda men ändå pockande energin som driver texten framåt.

Bara en människa har varit nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. Naess har gett ut flera romaner och diktsamlingar, men Bara en människa är den första att bli översatt till svenska. Jag hoppas det blir mer. Eller så får man väl helt enkelt ta sig i kragen och läsa på norska.

onsdag 8 februari 2017

Längtar efter vår

Än är vindarna kalla, men snart, snart ...

Carl Fredrik Hill, Blommande äppelträd, 1864

söndag 5 februari 2017

Jane Austen, Lady Susan

Jane Austen skrev den korta brevromanen Lady Susan 1795 för att roa den närmsta bekantskapskretsen. Austen försökte aldrig få Lady Susan utgiven, men den publicerades ändå 1871 och 1993 kom den även ut i en svensk översättning av Eva Liljegren. Romanen filmatiserades förra året med With Stillman som regissör och fick namnet Love & Friendship efter en annan brevroman som Austen skrev redan i de tidiga tonåren.

Lady Susan Vernon är en vacker och förslagen kvinna. Nybliven änka och ständigt på jakt efter romantiska erövringar. Hon är totalt skrupelfri vad det gäller andras känslor, inklusive dottern Fredericas och hon utnyttjar sitt vinnande sätt för att säkra sig själv en behaglig tillvaro, men också bara för nöjet att i stunden få sin vilja och sina nycker igenom.

Efter att ha gjort sig omöjlig hos sina vänner på godset Langford, ger hon sig hastigt av till sin svågers lantställe. Till Lady Susans förtjusning är även svägerskans yngre bror, Reginald De Courcy på besök. Samtidigt som hon inleder en flört med Reginald ser hon till att underhålla intresset från såväl den stenrike, men ack så korkade sir James Martin - som hon tänker sig att dottern kan gifta sig med -, liksom den man hon ändå föredrar framför alla andra, Mr Manwaring gift med arvtagerskan till Langford.

Kate Beckinsale som Lady Susan och Xavier Samuel som Reginald De Courcy
Lady Susan spelar högt och diskuterar gärna sina strategier och ränker med sin amerikanska väninnan Mrs Johnson, som gärna tar en aktiv del i Lady Susans intriger, om inte annat så för att sätta lite färg på sin egen trista tillvaro, framliden i London under ständig övervakning av sin buttre make.

Det är mycket som känns igen från Jane Austens andra romaner, både vad gäller stil och teman, men det är också saker som sticker ut. Lady Susan är inte den som sitter hemma och väntar på att saker och ting skall hända utan är den drivande parten som styr och ställer helt efter eget huvud; en betydligt mer aktiv och driven hjältinnan än Austens övriga. Lady Susans flörtande med och framgång hos betydligt yngre män skiljer sig också från Austens andra romaner, liksom överseendet med otrohet - i en senare roman som Mansfield Park straffas otrohet hårt, men i Lady Susans fall kommer hon och älskaren ganska lindrigt undan med det.

Whitmans film Love & Freindship är trogen Austens roman i det mesta och lyckas verkligen krama ut det bästa ur den ganska tunna berättelsen. Kate Beckinsale gör en fin insats som Lady Susan, flankerad av flera andra skickliga skådespelare. Engelsmännen kan det här med kostymdramer och både kläder och interiörer är riktigt ögongodis.

Lady Susan når inte upp till samman nivå som de romaner Jane Austen själv valde att försöka få publicerade, men för en Austennörd som undertecknad var det roligt att läsa den och filmen kan säkert uppskattas av många.