måndag 11 juni 2018

All världens berättare

Vi har en samling av tidskriften All världens berättare i gömmorna som jag gått och sneglat på en tid. Det första numret, tillika premiärnumret är från mars 1945 och inleds med en slags programförklaring där syftet med serien sägs vara att "på svenska utge en novelltidskrift med god skönlitterär standard".


För att hitta material har de sökt både i samtiden och i historien, liksom både i Sverige och i "kompassens alla riktningar".  Förhoppningen är att om de bara skakar fram det bästa som finns i novellväg så "skall också det till synes omöjliga lyckas: att få folk att stå i kö för att komma i åtnjutande av litteraturens mästerverk".
Att den stora litteraturen är tråkig kan vara en insikt som förvärvats på skolbänken under välvillig ledning av en eller annan modersmålets Caligula. Men att man avskydde gymnastiktimmen i skolan är inget hinder för att man senare blir en lidelsefull sportsman. Nalkas läsaren de stora författarna utan tillgjort allvar, i den legitima avsikten att bli underhållen, ja då får han roligt. Nästan varje stort geni, som fått sig tilldelat ett halvt dussin sidor i Schücks litteraturhistoria, har varit kungligt underhållande.
Så vad har de då att bjuda på i första numret? Jo, en ganska blandad kompott, där visst åldrats med mer värdighet än annat. Flera av novellerna uppfattar jag som trångt tidsbundna och mossiga, men det finns också ett par guldkorn, som André Gides omdiktning av Den förlorade sonen.

Novell publicerades första gången 1907 och följer den bibliska ursprungsberättelsen ganska väl, med ett viktigt tillägg: Gide ger den förlorade sonen en yngre bror.
Facklorna ryker mot himlen. Måltiden är över. Tjänarna har dukat av. I den djupa, vindstilla natten somnar nu det uttröttade huset in, själ efter själ. Men i rummet intill den förlorade sonens vet jag ett barn, den yngre brodern, som natten igenom ända till gryningen förgäves skall söka efter sömnen.
När den förlorade sonen tagit emot faderns och den äldre broderns förebråelser och haft ett försonande samtal med sin mor, vänder han sig slutligen till sin yngre bror. En pojke med samma längtan och drömmar om ett liv bortom familjegårdens gränser som fick honom själv att en gång ge sig av. Inför pojkens frågor om livet utanför murarna och varför han kom tillbaka, bleknar den förlorade sonens övertygelse om det riktiga i att återvända. Hans invändningar mot ett liv utanför familjens skyddande, men också kvävande hägn ter sig allt lamare och när den yngre brodern avslöjar att han tänker ge sig av kan den förlorade sonen inte förmå sig att hindra honom.
- Säg, vet du varför jag väntade så på dig i kväll? Innan natten är ute, ger jag mig i väg. I natt som är, i natt, så snart som det ljusnar ... Jag har omgjordat mina länder. Jag ligger i natt med sandalerna på.
- Vad nu? Det som jag inte mäktade göra, det skall du göra?...
- Du har brutit väg för mig; och att tänka på dig skall hålla mig uppe.
- Tvärtom: det är för mig som det återstår att beundra dig, för dig att glömma mig.
[...]
- Håll mig i handen ända fram till porten.
- Akta dig för trappsteget ...
Med sin säkra stil tillsammans med sin lyhördhet för det stoff han behandlar ger Gide oss en tänkvärd ny ingång till en av våra tidlösa och grundläggande berättelser.

Inga kommentarer: