torsdag 21 juni 2018

Kärlekstrassel

Även om det inte är uttalat så tycks temat för nummer 3 av All världens berättare, från maj 1945, vara kärlekstrassel, då sju av de elva novellerna ger sig i kast med ämnet.


Eyvind Johnson skriver i sin Månskensstycken om en änka efter en alkoholiserad och våldsam sjökapten. Hon sätter in en kontaktannons och finner en ordentlig statstjänsteman, med villa, ordnad ekonomi och utan spritproblem. De för ett nätt och prydligt liv tillsammans, och umgås bara med andra lika fina och skötsamma bekanta. Åren går och hur det kommer sig börjar minnena av det första äktenskapet tränga sig på och ändra innebörd och karaktär. Tiden har sin verkan och det är inte allt lätt att vara förnöjd med det man har, tror jag att Johnson menar.

I Martin Andersen Nexös Träbenet finner traktens original, kallad "Bigum med träbenet", kärleken hos "Ane Peters med klumpfoten" - ja, det riktigt dryper av lyteskomik - i en burlesk bondeskildring av den plumpa sort som jag har så himla svårt för.

Gottfried Kellers helgonhistoria Eugenia tar avstamp i 5 Mos. 22:5:
En kvinna skall icke bära, vad till en man hör, ej heller skall en man sätta på sig kvinnokläder; ty var och en som så gör, är en styggelse för Herren, din Gud.
Flickan Eugenia får tidigt smak för lärdom och rör sig snart hemtamt i "alla filosofers, kommentatorers och retorers skolor precis som en student" och när prokonsul Akvilinus friar tackar hon inte genast ja, utan vill först försäkra sig om att han "förstår och respekterar mitt inre liv och min strävan mot det högre och själv tar del däri!". Något som inte faller i god jord, men sedan tar det fart och efter mycket trassel och intriger, under vilket Eugenia konverterar till kristendomen och till och med lyckas bli abbot i ett munkkloster, får de två ändå varandra till slut. Eugenia förmår även Akvilinus att bli kristen och båda dör som martyrer i Rom.

I Rudyard Kiplings Bud från memsahib finner vi oss förflyttade till Indien och får ta del av den innerliga kärleken mellan den godmodiga distriktsläkaren Mediki Dumoise, även kallad "Hasselmusen" och hans fru, den lika godmodiga Hillardyce.
Indien är ett härligt land för gifta människor som går upp i varandra. De kan leva absolut för sig själva utan att bli störda - precis som "Hasselmössen" gjorde. Dessa två små människor drog sig undan från världen sedan de gift sig och var mycket lyckliga. Naturligtvis var de tvungna emellanåt att ha middagsbjudningar, men det ledde inte till något umgänge; stationen levde sitt liv för sig och glömde dem.
Men så kom tyfoidfebern till trakten och tog fru Dumoises liv. Distriktsläkaren blev utom sig av sorg och det enda som höll honom uppe var arbetet. Men så en dag kommer en av tjänarna hem, grå i ansiktet av förskräckelse: han hade sett memsahib. Hon hade kommit honom till möte på vägen till byn och bett tjänaren meddela hennes man att "vi träffas nästa månad i Nuddea".

När telegrammet kom som bad Dumoise att genast bege sig till Nuddea där koleran härjade, var han inte sen att hörsamma kallelsen, och Kipling konstaterar lakoniskt att: "Elva dagar senare var han åter förenad med sin memsahib, och den bengaliska regeringen måste låna en ny läkare för att bekämpa epidemien i Nuddea. Den först importerade låg död i Chooadangas turistbungalow."

I Lars Ahlins Landsatt med fallskärm är vi tillbaka i Sverige, i någon liten håla med en fabrik som i alla fall erbjuder arbete. Stig är en snygg och sportig ung man, men ytterst tafatt i kontakten med kvinnor. De andra grabbarnas jargong och upptåg passar honom inte alls, men ensamheten gnager och grubblerierna gör honom inget gott. Men så en dag hamnar han i en pinsam situation på ett konditori som visar sig vara fullsatt av bara kvinnor, fnissiga och påträngande dessutom, men till sin egen förvåning finner han sig och tar sig ur det hela med bravur, med en söt flicka vid sin sida och det manliga egot stärkt.

Ett mer tragiskt öde väntar flickan Ai i Kimiko - en geishas historia av Lafcadio Hearn. Ai är av god familj, men när fadern dör faller familjens ekonomi snart i spillror och modern säljer Ai till geishan Kimika. Ai får nu namnet Kimiko och blir småningom själv en mycket uppskattad och ryktbar geisha. Hon drar in en förmögenhet till Kimika och saknar inte erbjudanden om att bli friköpt. Hon avböjer dem alla, tills hon en dag plötsligt försvinner spårlöst utan att säga ett ord till Kimika eller någon annan. Hon har träffat kärleken och lever med honom en tid, men istället för att gifta sig med honom lämnar hon igen, i insikten om att hennes förflutna annars en dag skulle komma i kapp, om inte dem själva så deras framtida barn. Sorgligt och vackert, och skrivet med en frisk och saklig blick på tidens orättfärdigheter.

Och så till sist, den längsta och mest tankeväckande av kärleksnovellerna i den här samlingen, Jarl Hemmers Den blå veckan. På andra sidan fjärden från staden till ligger en udde med fina badvikar. Hit drar sig invånarna om helgen för att komma bort från stadens larm. De tältar på ängarna och njuter av sol och salta bad om dagen, och dans och fyrverkerier om kvällen. Usko Laine far gärna dit tillsammans med sina kamrater och brukar alltid lyckas bli inblandad i något litet kärleksäventyr, till intet förpliktigande. En lördag vid dansbanan blir han dock nobbad av en ung kvinna i blå klänning och i sin förtrytelse vänder han sig så bryskt i från henne att han råkar knuffa omkull en gammal man som står alldeles bredvid.

Han ursäktar sig för den gamle och drar vidare i dansen, men kan inte riktigt glömma och förlika sig med att kvinnan i den blå klänningen inte ville dansa med honom. På söndagen dricker han alldeles för mycket och på måndagsmorgonen när alla andra ger sig av över fjärden för att hinna till sina arbeten, tryter orken och han bestämmer sig för att utebli från fabriken och istället ta sig "en blå måndag".

Även kvinnan från dansbanan, Siri, hon som då nobbade honom, är kvar. De två är ensamma på udden, och det visar sig att hon är gift, det var därför hon inte ville dansa med honom. Lyckligt gift, med en något äldre man, en fin man på alla vis, bedyrar hon.
-- Ja visst, sade han när de bröto upp, --- det är tur när gift folk är lyckliga. Och allramest när de är så olika i åldern. Det är tur när prästen inte behöver skämmas för folk som han bräker ihop. Här i landet är vi ju annars så efter. I Ryssland går det annorlunda till, enligt vad man hör och ser i tidningarna. Där gifter och skiljer man sig som man bäst har lust.
  Uskos intresse för Rysslands nyaste äktenskapslagar hade aldrig varit stort, men det föll sig lägligt att åberopa dem.
Och hur det kommer sig så blir den blå måndagen till en blå vecka och Usko och Siri tillbringar den tillsammans därute på udden. Usko tämligen obekymrad om Siris make; ja, han känner sig möjligen upplyft av tanken på att han bräcker honom. Det är gott att vara den starke!

Det blir åter lördag och udden fylls av folk. Även Siris make kommer och det visar sig vara den gamle mannen som Usko råkat knuffa omkull en vecka tidigare. Den gamla är inte så stadig längre, då han förlorade sina ben långt borta i Amerika för många år sedan och nu tragglar sig fram på ett par proteser. Mötet med Siris make blir omvälvande för Usko på ett vis som han inte väntat sig. Vad som är rätt och fel är inte längre självklart, och han känner plötsligt ett trängande behov av att bikta sig. Att berätta vad som hänt och få förlåtelse. För det är ju klart att den gamle kommer att förlåta. Två unga människor, ensamma ute på en öde udde, varma klippor, salta bad och naken hud som söker solens strålar. Det kan ju inte hjälpas att det blev som det blev...

Men den gamle mannens reaktion blev inte alls vad Usko hade tänkt - han lånar en revolver och går raka vägen ut på bryggar och skjuter sig.
Nej, han hade inte gjort någonting! Bara haft roligt en kort vecka och sedan velat vända allt till det bästa igen. Men en man låg lik i en båt, och bredvid satt en kvinna och skrek, och här stod han själv och frös och grät som en galen. Allt var så hårt och ohyggligt, ingenting kunde tas tillbaka och göras gott igen! Och vem var stark och vem var svag i denna värld? Den svage blev med ens så förintande stark, fast han inte gjorde annat än steg åt sidan ...
Hemmer skriver med säker hand och lyckas förena det lättsamma med det tunga, det ljusa med det mörka, på ett vis som ger nyanser till frågor om rätt och fel som alltid tycks kunna gå ett varv djupare. Hemmer vill jag gärna läsa mer av.

Som den uppmärksamme läsaren redan noterat är alla dessa kärleksnoveller skrivna av män, och även tre andra noveller med andra teman finns med - i detta nummer av All världens berättare är endast två kvinnor representerade: Katherine Mansfield med novellen "Gardenparty" och Emily Dickinson med två dikter. Vilket var lite förvånande: i de tidigare numren har könsfördelningen mellan författarna varit tämligen jämn.

Men nu får vi avsluta detta redan långa blogginlägg och med vad bättre än en dikt av just Emily Dickinson, tolkad till svenska av Erik Blomberg:
Utan karta

Jag har aldrig sett en hed,
ej någonsin havet jag såg,
och ändå vet jag hur ljungen ser ut
och känner igen en våg.

Jag har aldrig talat med Gud,
ej besökt de himmelska landen,
och ändå vet jag var leden går
som satt jag med sjökort i handen.

Inga kommentarer: