onsdag 13 juni 2018

Skulle det där vara roligt?

Efter att ha läst även nummer 2 av tidskriften All världens berättare, från april 1945, kan jag inte låta bli att fundera över detta med humor och satir, och vad som krävs för att en text verkligen skall vara rolig.

I dessa båda nummer finns det många noveller som har det tydligt ärendet att vara antingen humoristiska eller satiriska. De flesta faller dock alldeles platt med sin cyniska skadeglädje och sitt fingerpekande, medan en och annan står sig riktigt bra. Den gamla insikten om att det är skillnad på att skratta med och att skratta åt får här många exempel, tyvärr mest negativa: det finns gott om elakhet, förlöjligande och ren och skär lyteskomik.

Så härligt då med en novell som P.G. Wodehouses "Sanningen om George", om en korsordsälskande man som lider av svår stamning, eller som snarare lidit av svår stamning: novellen handlar om hur han blir av med denna och finner kärleken. Det som gör novellen till både rolig och fin läsning är att Wodehouse aldrig låter George bli löjlig. Det finns hela tiden ett stråk av ömsinthet och respekt som gör att vi som läsare kan känna med honom, känna igen oss i honom och, ja just det: skratta med honom. Och så Wodehouse pricksäkra stil så klart, som tycks kunna ger driv åt vilket stoff som helst.


Och när man väl kommit förbi det tillkämpat lustiga, innehåller nummer 2 flera riktigt fina noveller.

I "Näktergalen och rosen" av Vera Inber får vi möta en fattig skräddare i Moskva, vars grå tillvaro för en stund lyses upp när han får en beställning på en kostym i blå cheviot åt en skådespelerska. Han klipper till och syr med en frenesi han inte längre trodde sig mäktig och blir snart klar med sitt verk: "Kostymen hade sytts färdig, burits bort, och glömts." Eller inte riktigt glömts ändå - ett halvår senare går skräddaren med sin fru på biograf och där, i filmen fladdrar hans arbete förbi och all undertryckt åtrå efter skådespelerskan kommer upp till ytan.

Vera Inber
Jag tyckte mycket om Inbers novell och blev nyfiken på att läsa mer av henne. Det tycks vid en snabb sökning som att flera av hennes verk är översatta till svenska, så det skall nog gå. Värre då med den grekiska författarinnan Lilika Nakos, vars novell "Moderskap" verkar vara det enda av hennes verk som finns tillgängligt på svenska.

"Moderskap" utspelar sig i ett flyktingläger på 1920-talet, efter Turkiets folkmord på armenierna. Pojken Mikali snubblar runt i lägret med sitt nyfödda syskon på ryggen. Modern dog vid förlossningen och den uthungrade Mikali har nu att försöka finna mat åt inte bara sig själv utan även det lilla barnet. I lägret finns fördrivna och olyckliga av många slag, och nog finns en vilja att hjälpa till, men det lilla utsvultna barnet, som i sitt utmärglade tillstånd allt mer liknar ett monster, får de flesta att vända sig bort. Även i nöden hålls det på gränserna, och fördomar om andra folkslag och religioner biter sig segt fast, men till slut får Mikali och barnet ändå hjälp där han minsta hade anat.

I detta nummer av All världens berättar finns även mycket läsvärda noveller av Nordahl Grieg (Benjamin går till sjöss), Roald Dahl (Varning för hunden), Gösta Gustaf-Janson (Ansjovislådan) och W. Somerset Maugham (Brevet). Alla som hade kunnat vara värda några egna ord, men nu får det räcka för den här gången: dags att läsa vidare.

Inga kommentarer: