onsdag 18 juli 2018

Göran Redin, En vilsen själ

En vilsen själ är fjärde delen i Göran Redins romanserie om syskonen från Lövberga. Hemma på gården stretar den äldsta brodern Anders och hans fru Lovisa med det dagliga slitet och drömmer om barn, barn som får leva. Det till synes oändliga kriget som pågår nere på kontinenten gör sig ständigt påmint även hemma i Sverige. Att hitta arbetskraft till gården när de flesta arbetsföra män är utskrivna är inte lätt, och när Kronans utsända salpetersjudarlag kommer med sina illaluktande kar till gården är det bara att acceptera och se på när ladugårdsgolvet rivs ut och gödselstack och vedförråd töms - krut till kriget går för allt.


Erik, en nu hemkommen officer, vet inte riktigt vad han skall göra med sitt liv, men de kontakter han knutit med rikets maktelit under tiden i Tyskland ger honom nya uppgifter. Snart befinner han sig i åter ute i Europa, på ett något oklart uppdrag. Allt medan hans syster Karin, nybliven fostermor till två pojkar och förvaltare på ett järnbruk, nästan drunknar i alla plikter, tills en dag då hennes chef, den mäktige Louis de Geer tar henne med till Amsterdam. Denna sjudande medelpunkt för tidens handel med allt från strumpor till järn.

Det är verkligen fler än en vilsen själ som försöker hantera det tillfälligheternas spel som är livet: Erik och Karin förstås, men även deras vänner Jonas, Ture och Margareta, vilka får en allt större del av utrymmet i berättelsen. Dessa unga vuxna som redan hunnit vara med om så mycket, men ännu inte riktigt funnit sin plats i tillvaron. Så det blir till att gripa de möjligheter som kommer i ens väg, eller bara försöka hantera dem bäst man kan, och det för dem ut på okända vägar, både socialt och geografiskt.

Men även för Anders och Lovisa, som är knutna till sin gård, är det både naturliga och världsliga makter som hela tiden sätter ramarna och de har bara att hugga i bäst de kan, för "vad är väl livet om inte arbete" som Anders lakoniskt tänker när salpetersjudarna tömmer det vedförråd som skulle hålla dem varma till vintern. Där på gården, i det lilla, blir allting så tydligt, livet och död, kärleken och hatet, människans storhet och småaktighet.

Redin tar läsaren med till 1600-talet på ett självklart vis, han kan sin historia och lyckas med konststycket att skildra den historiska tidsepoken med väl valda detaljer utan att dränka sin berättelse med historisk kuriosa. Stilen är rak och enkel, utan åthävor och det är liksom vilsamt att läsa. Jag ser fram emot fortsättningen och litar till Margareta: "1635 kommer i sanning att bli ett spännande år".

söndag 1 juli 2018

Vera Inber, En plats i solen


Det är tidigt 20-tal i en liten stad vid Svarta havet. De röda tränger undan de vita och kommunisterna tar över makten. Många av stadens invånare flyr undan medan andra blir kvar, som Vera och hennes dotter Kiska. Tillsammans med barnflickan Julija Martynovna försöker de överleva och orientera sig i den nya ordningen, med svält, köld och främmande sociala koder.


Det är en svår tid på många vis, som Inber beskriver inkännande och utan åthävor - så här var det för mig. Emellan vardagens vedermödor skriver hon även om möten med allehanda människor som kommer i hennes väg, både de som snabbt finner sig och är drivande i allt det nya, men mest om alla de vilsna själar som försöker hitta, om inte en plats i solen så i alla fall något som ger fäste i kaoset.

Jag tyckte mycket om Inbers klara stil och skarpa men ändå vänliga blick. Hon skriver med få ord, men de är osedvanligt väl valda.