Ny blogg

Jag har fått lust att börja blogga igen och har för ändamålet startat en ny blogg som ni hittar här.

Välkommen dit!

När ljungen blommar

Så detta är vad jag ägnat mig åt medan jag försummat bloggen: skrivit en roman.

I dag meddelade min förläggare att det är dags för tryck och 21 augusti, när ljungen som bäst står i blom, kommer den ut!

Stickspår

I min jakt på böcker av Anna Lisa Wärnlöf klickade jag hem ett häfte på Bokbörsen eftersom jag fått intrycket att det var någon slags antologi där Claque medverkade. I dag kom boken med posten och det visade sig att jag tagit fel. Den Wärnlöf som avsågs här var Anna Lisas make Gustaf Adolf.

Illustration av Gustaf Adolf Wärnlöf

Gustaf Adolf Wärnlöf var illustratör och karikatyrtecknare, och signerade ofta sina alster med GAW, som i det här fallet, eller med GustAW eller Damasken. Tydligen illustrerade han även flera av sin frus böcker och det skall bli roligt att se när jag väl får tag i dem.

Väl frankerad bokpost

Så även om det var en missräkning att häftet inte innehöll någonting av Claque, fick jag ju i alla fall lära mig någonting om maken. Och när häftet kom i ett paket frankerat med en hel liten frimärkssamling så blev det liksom bra ändå.

Anna Lisa Wärnlöf, Pellas bok

"Inne i kyrkan luktar det också sten, stearin samt björk och gammal fromhet. Det är svårt att säga vad fromhet luktar som, men det är en söt lukt med något fränt inunder, ungefär som liljekonvaljer innan man riktigt vill medge att man borde plocka nya."

Pseudonymen Claque har jag hört talas om lite då och då genom åren, men det är först nu jag kommit mig för att läsa något av henne, och det är jag glad att jag gjorde. Vissa böcker går rakt in i hjärtat och det gjorde verkligen Anna Lisa Wärnlöfs Pellas bok (först utgiven 1958).

Romanen är skriven som en dagbok av femtonåriga Pella som tillbringar några veckor på en prästgård i Småland för att läsa inför konfirmationen, tillsammans med åtta andra ungdomar. Sprudlande flickor, och en pojke, i 1950-talets Sommarsverige, så nära och ändå så avlägset.

Levnadsglada, smarta tjejer, med starka personligheter, på väg ut i livet.

"- Om du bara kommer tillbaka, ska jag inte säga ett ord, lovade AnnaGreta. [Som just skrämt upp både sig själv och Pella med en spökhistoria.]
- Jag litar inte på dig ifråga om sådant, sa jag och skalade av mig lakanet igen. Du har någon slags liten egen berättelsesate i dig. Du rår inte för det. Om det gällde ditt liv, skulle du inte kunna låta bli att fingra på klaffarna på folk genom att säga vissa saker.
     AnnaGreta tog det tyvärr som en komplimang.
- Jag kanske är en diktare, sa hon och boxade upp sin kudde. Berätta mer om mig!"

Handlingen är enkel och vardaglig, men romanen är charmigt finurlig i såväl tanke som stil. Och helt oemotståndlig i sin ironiska munterhet, med stråk av allvar som knivskarpa påminnelser om livets realiteter. Det var liksom så roligt och tänkvärt att jag blev rörd.

Nu är det bara att ge sig ut på jakt efter fler böcker av Claque, på bibliotek och antikvariat, för tyvärr tycks det inte ha kommit några nya utgåvor av hennes böcker sedan 1970-talet.

Allt förändras, inget förgås

I går kom vi äntligen iväg till Skärhamn och tog sista chansen att se Leiko Ikemuras utställning Metamorfoser. Utomhus var vinden isande kall, men inne i salarna var det lugnt och stilla och lätt att försjunka i Ikemuras verk.

Leiko Ikemura, Self, 2008

På utställningen visades både målningar och skulpturer, och som ett gemensamt stråk löpte ensamhet och vemod. Vet inte om det var avsikten, men det var den sträng som slog an hos mig.

Leiko Ikemura, White figure with blue miko, 1996

Temat för utställningen, Metamorfoser, hämtade sin näring från både antikens Ovidius och forntida japanska myter. Människan i naturen och naturen i människan tycks vara en outsinlig källa av inspiration så väl inom konst som litteratur, och det är väl inte att undra på.

I sommar skall Akvarellmuseet ha en utställning med Mats Gustafsson och den ser jag redan fram emot.

Gott nytt år!

I går var jag i Göteborg och såg en utställning med färgsprakande och fantasirika gobelänger av Annika Ekdahl, och stramt känsliga tuschmålningar av Gunnel Wåhlstrand. Visas i Stenahallen på Göteborgs konstmuseum till 10 februari. Rekommenderas varmt!

Detalj från Annika Ekdahls gobeläng Parkteatern

Har fått läst en hel del under hösten, till min stora glädje, men det har tyvärr inte gjort så stort avtryck här på bloggen. Kanske blir det bättring framåt våren.

Dock har jag hittat till Instagram och om ni har lust så kan ni följa mig där @ordochjord

Önskar er alla ett riktigt gott 2019!

All världens berättare, 1945:5

Jag har just läst ännu ett nummer av All världens berättare (1945:5) och lärt mig följande:

- att "festlig sydstatshistoria" är en omskrivning för rasistisk smörja,

- att Fanny Hurst skriver festligt på riktigt - dråpligt och ömsint på samma gång,

- att Hjalmar Bergman skrivit även enklare romantiska stycken, med gott resultat,

- att T.O. Beachcroft är en novellist som skriver otäckt på det där försynt engelska viset, samt

- att Oscar Wilde ändå klår dem allihop. Har man handlaget med orden och kvickheten i tanken går det att koka ihop en finfin novell på vilket stoff som helst.